Bloggen läggs ner!

Vi som skrivit på denna blogg tackar för uppmärksamheten. Från och med nu skriver vi tillsammans med några andra på den nya bloggen Falkblick. Checka in den!

Senaste nytt från PK-världen

Brottslighet i Eslöv skriver om att Sydsvenskan blivit prisade för sin goda "pressetik". Inte följer de åttonde budet - du ska inte bära falsk vittnesbörd mot din nästa - i alla fall. Men det är klart, eventuella samvetskval över sådana småborgerligheter får man lägga åt sidan när man är på jakt efter Det Större Målet - samhällets omdaning i enlighet med politiskt korrekta, och i synnerhet mångkulturella, principer.

Swedewatch skriver om BRÅ:s senaste fantastiska "förklaring" till det ökande ungdomsvåldet (som egentligen inte är någon ökning, utan bara beror på "ökad anmälningsbenägenhet"): värmen. Som en exilenskribent skrev: "och vem ligger bakom klimatförändringarna? Bush!" Det är ingen ände på vilka hemskheter som denne onde man bär ansvaret för...

Är det alltid "djupt otrevligt" att vara emot invandring?

I takt med att invandringskritik och islamkritik normaliseras i vida kretsar måste allt bredare grupper och allt mer okontroversiella uppfattningar kategoriseras som "onda" för att illusionen om att PK-iterna är ljusets riddare på jakt efter Ondskan ska kunna upprätthållas. För någon månad sedan var det old school-borgaren Kurt Lundgren som brännmärktes som "islamofob" av Expo. Idag kommer vanligtvis vettiga Maria Abrahamsson med ett nytt argument för att sverigedemokraterna måste bekämpas:

I grund och botten bygger sd på samma gamla, djupt otrevliga fixering vid invandringsfrågan.

Å ena sidan är det skönt att slippa de sedvanliga flosklerna om "rasism", "främlingsfientlighet" och "människosyn". Å andra sidan blir det väldigt oklart varför sd är ett så hemskt parti om nu det enda felet är att man är "fixerad vid invandringsfrågan". Man kan naturligtvis tycka att sd har fel - att invandringen inte är ett så stort problem som sd gör gällande. Men Abrahamsson tycker t ex likadant om miljöpartiets åsikter om klimathotet - att de överdriver starkt - utan att hon propagerar för nationella anti-miljöpartietkampanjer.

En tydlig majoritet av svenskarna är för minskad invandring. Det är visserligen sant att de flesta som är emot invandring inte är "lika fixerade" vid frågan som sd-anhängarna: annars skulle de också rösta på sd. Men samtidigt kan man inte komma ifrån att Abrahamssons sätt att argumentera ligger farligt nära att utmåla alla som är för minskad invandring som "djupt otrevliga". Är det överhuvudtaget möjligt att argumentera mot invandring i Sverige utan att bli anklagad för att vara "djupt otrevlig" eller än värre saker? Det är en fråga som ofta är värd att ställa i dagens politiskt-mediala klimat, och ännu mer så efter att ha läst Abrahamssons artikel.

Samhället hjälplöst inför ungdomars brottslighet

Som många i jämmerdalen redan känner till är en stor del av dagens svenska brottslighet i praktiken importerad från utlandet. En viktig del i kampen mot kriminaliteten är därför att införa en mer restriktiv invandringspolitik.

En restriktiv invandringspolitik kan emellertid bara bromsa ökningen av kriminaliteten, den kan inte i sig själv eliminera den kriminalitet vi redan har i landet. I denna artikel tänker jag därför lämna invandringsfrågan därhän och granska några av felen med svensk kriminalpolitik.

Det grova ungdomsvåldet har varit i medialt fokus den senaste tiden på grund av två uppmärksammade händelser: dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani och dödsskjutningen i Rödeby.

I det förstnämnda fallet misshandlades 16-årige Riccardo till döds av 4 gärningsmän i åldern 16-17 år. Misshandeln avslutades med att flera av pojkarna hoppade på Riccardos huvud.

Gärningsmännen dömdes till tre års ungdomsvård, och dagen efter att domen fallit strövade två av gärningsmännen fritt omkring på stan, och greps för en ny misshandel.

I det andra fallet mobbade, trakasserade och misshandlade ett pojkgäng i 15-16-årsåldern under flera års tid en något äldre utvecklingsstörd pojke. Familjen gjorde minst sex polisanmälningar om trakasserierna, vilka inte ledde till någonting konkret överhuvudtaget (förutom att polis och socialkärringar skyllde på varandra). Hur tragiskt det hela slutade vi vet vi allihop: den förföljde pojkens fader sköt ihjäl en av plågoandarna och skadade en annan svårt.

Dessa två fall speglar på ett utmärkt sätt hur samhället gång på gång misslyckas med att ingripa mot ungdomars våld mot varandra, och när man väl ingriper blir det inga kännbara straff. Detta problem är, precis som många andra, självförvållat av politikerna som utformat lagstiftningen.

Specialreglerna som gäller för ungdomar som misstänks för brott återfinns i brottsbalken.

Personer som inte fyllt 15 år kan överhuvudtaget inte anhållas, häktas eller åtalas för brott (1 kap 6§). Dessa brott registreras inte av BRÅ och gärningsmännen överlämnas till de sociala myndigheterna. Personer som fyllt 15 men inte 18 år kan anhållas och åtalas för brott. De kan emellertid bara häktas när “synnerliga skäl” föreligger (som jag påpekat i en annan artikel betyder “synnerliga skäl” de absolut grövsta fallen. Att något KAN göras om "synnerliga skäl" föreligger, innebär i praktiken att det inte görs alls), och fängelsestraff utdöms inte (30 kap 5§)

Dessa regler har naturligtvis ett (politiskt) syfte: den så kallade rehabiliteringstanken. Personer under 18 år anses ännu “oförstörda”, de går att rehabilitera och anpassa till ett normalt liv. Därför vill man undvika att placera så pass unga människor i häkte och fängelse. Häkte och fängelsevistelse är brutala upplevelser där ett hat mot samhället föds och kriminella kontakter knyts. Dessutom har det en stigmatiserande verkan.

Syftet med den mjuka behandlingen av unga brottslingar är alltså behjärtansvärt och fullt förståeligt. Det finns emellertid två mycket goda argument emot att låta rehabiliteringstanken prägla rättssystemets arbete:

1 - Den faktiska brottsstatistiken

2006 var 109 702 personer skäligen misstänkta för brott i Sverige. Av dessa återfanns 26 654 (24%) i åldersgruppen 15-20 år. Personer mellan 15-17 år stod för majoriteten av dessa (ca 15% av den totala brottsligheten.) Detta gör 15-17:åringar till den överlägset mest kriminellt belastade åldersgruppen i Sverige, samtidigt som de är den grupp där antalet misstänkta brottslingar ökar mest (5% ökning från 2005 till 2006). De är dessutom kraftigt överrepresenterade i vålds- och sexualbrott. Denna grupp av brottslingar får alltså inte dömas till fängelse, och får bara anhållas och häktas i undantagsfall. Kort sagt: polisen och rättssystemet står hjälplösa inför en stor del av våldsbrottsligheten i Sverige. Oacceptabelt!

2 - Gängkulturen

"Rehabiliteringstanken" tar inte hänsyn till hur grova brottslingar skapas i dagens samhälle. I storstädernas invandrartäta förorter växer en gängkultur där rekryteringen till de kriminella gängen sker steg för steg. Unga människor, ofta i åldern 10-15 år, börjar med att slåss och råna folk på mobiltelefoner. Därefter blir de insyltade i tyngre brottslighet och slutligen fullvärdiga medlemmar i gängen. Att vara kriminell ger status. Kriminalitet har blivit en livsstil, och grunden läggs redan i tonåren, vilket polisen själva gång på gång lyft fram.

När denna utveckling väl startat kan den bara brytas genom att samhället mycket tydligt markerar att brott inte lönar sig. När ungdomar som begår rån eller våldsbrott inte får något annat “straff” än ett samtal med en socialtant, sänder samhället ut motsatta signaler.

Hur ska Sverige effektivt kunna bekämpa brottsligheten bland ungdomar? Det saknas inte exempel på hur samhällen effektivt bekämpat ungdomskriminalitet. Det främsta exemplet är hur New York lyckades driva tillbaka brottsligheten under Rudy Giulianis styre, genom den så kallade “nolltoleransen”. Nolltoleransen gick ut på att punktmarkera vardagsbrottsligheten, speciellt den som begicks av ungdomar. Polisen skulle vara synlig överallt och människor skulle se att lagöverträdelser fick konsekvenser. Samtidigt med att nolltoleransstrategin infördes nästan fördubblades antalet poliser i New York på två år. Resultatet blev häpnadsväckande:

Under perioden 1993 till 2003 minskade antalet mord och dråp med 70%, våldtäkter minskade med 42%, rån minskade med 70%, grov misshandel minskade med 54%, inbrott minskade med 71%, grov stöld minskade med 45% och bilstölder med 79%.

Brottsligheten i Sverige har följt ett omvänt mönster: under den senaste tioårsperioden har samtliga ovannämnda brottstyper ökat. Antalet anmälda våldtäkter har mer än tredubblats. Som Peter J tidigare visat har Malmö idag högre kriminalitet än New York. Jämförelsen mellan Sverige och New York är ett tydligt exempel på att hårda tag fungerar för att driva tillbaka brottslighet, och att kravlöshet inte gör det.

Mitt råd till Beatrice Ask och vår nye polischef är följande: Hellre än att bugga telefoner och jaga fildelare bör ni lägga krutet på att lagföra unga brottslingar och få ut fler poliser i förorterna. Att ställa krav är att bry sig.

Fredrik Brunna DN SvD

Multikultivänstern offrar flickorna på "antirasismens" altare

Att hedersvåld är ett stort problem inom framförallt vissa mellanösternkulturer torde vara uppenbart för var och en som ser nyktert på frågan. Sara Mohammed, som enligt egen utsago "inte kan leva normalt" p g a hennes arbete mot hedersförtrycket, uppskattar att uppemot 100 000 flickor med invandrarbakgrund lever i familjer som lever kvar i "hederskulturen". Till detta kommer att även pojkar i viss mån drabbas.

Detta förnekar emellertid den politiskt korrekta vänstern. Jan Guillou raljerar i ett motbjudande inlägg om hedersvåldet om att "de jädrans kurderna [vägrar] att samarbeta och förverkliga myndigheternas undergångsvisioner". Det "farliga" med att påtala att hedersvåld är ett utbrett problem är naturligtvis att det "gynnar sverigedemokraterna". 100 000 förtryckta flickor är väl inget pris att tala om när det handlar om att hindra de "nazistiska" sverigedemokraterna från att gå framåt...? Tala om att sila mygg och svälja kameler.

Med risk för att upprepa mig (men minns att repetition är kunskapens moder): detta är symptomatiskt för salongskommunister av Guillous typ. Man har aldrig varit egentligt intresserad av dem man säger sig tala för. De fattiga och förtryckta fyller i deras värld samma funktion som samma grupper gjorde under medeltiden: de behövdes för att den rättfärdige skulle kunna visa barmhärtighet mot dem och således köpa sig en biljett till himmelriket. Precis som för religionen på den tiden var ett personligt snarare än ett socialt projekt för stora grupper, är politiken för den politiskt korrekta vänstern ett område där man ser chansen att "förverkliga sig själv"; att visa vilken god människa man är. Det är ingen slump att de mest politiskt korrekta människorna vi har i det här landet - Liza Marklund, Mona Sahlin, Jan Guillou, m fl - också är narcissister av monumentala mått.

Tidigare inlägg om hedersvåld: 1, 2, 3. Läs även Sanna Raymans skickliga utredning av frågan. SvD 1 SvD2

Klåfingriga politiker och social ingenjörskonst

Sverige har i många år präglats av socialdemokraternas "sociala ingenjörskonst". Det har varit bidrag för det ena, straffskatt på det andra, och subventioner av det tredje, osv. Skattesystemet blev genom detta en utsäglig röra av avdrag och pålagor.

En del av detta tog man bort i och med den stora, och på det hela taget lyckade, skattereformen 1990-91, som drevs igenom av socialdemokraterna och folkpartiet. Ett av målen med den var att skapa ett skattesystem som i motsats till det tidigare lapptäcket var symmetriskt och strömlinjeformat. Men ganska snabbt började symmetrin upplösas och ersättas av ett nytt lapptäcke: Olle Johansson lyckades i förhandlingar med Persson sänka matmomsen, t ex.

Borgarna har länge kritiserat sossarna för denna lapptäckespolitik, men när man nu själv sitter i regering verkar man ha anammat den sociala ingenjörskonsten. Än är det "avdrag för hushållsnära tjänster", än är det "jobbavdrag" eller "nystartsjobb". Det är f ö karakteristiskt att man i det förra fallet håller sig till ett byråkratiskt, formellt språkbruk, medan man i de senare fallen försöker vara kvällstidningsmässiga och -folkliga. Det är ingen slump - man skyr "pigdebatten"...

Inte minst försöker de mindre borgerliga partierna, särskilt de som sitter illa till i opinionsmätningarna, som t e x kristdemokraterna, "profilera" sig med hjälp av diverse "smarta förslag" som sällan har någon direkt koppling till partiets ideologi, utan lika gärna kunde komma från något annat parti. Detta ligger dessvärre i viss mån i den politisk-mediala världens logik: för att få uppmärksamhet måste man "komma med förslag" - man kan inte bara sitta och vänta. Alltså måste politikerna ingripa i händelseutvecklingen, trots att det för det mesta vore bättre om de satt bredvid och tittade på efter att de skapat ett rättvist och effektivt ramverk i form av fungerande välfärds-, brottspreventions- och omfördelningssystem.

Det finns inte, som många tror, någon nödvändig koppling mellan social ingenjörskonst och en politik med hög grad av ekonomisk omfördelning. En hög grad av omfördelning innebär förvisso allt som oftast höga skatter - vilket i sin tur gör att politikerna har större möjligheter att bedriva social ingenjörskonst. Men det är fullt möjligt att vara klåfingrig också som borgare - vilket den nuvarande regeringen är bevis på. Likaså är det möjligt att ha ett starkt progressivt skattesystem med stor omfördelning utan att ge bidrag till varje småsak man uppfattar som positiv, eller straffbeskatta varje småsak man uppfattar som negativ.

Vad gäller sverigedemokraterna tror jag att det är viktigt att inte falla i samma fälla som många av de andra, särskilt de mindre partierna, fallit i: dvs att tro att man behöver "smarta förslag" om allt möjligt. Det här landet behöver inte fler bidrag till suspekta kulturtidskrifter, fler särskilda bidrag till "speciellt utsatta grupper", etc. Vad man behöver är ett enkelt och tydligt ramverk som gör att företagen kan utvecklas, samtidigt som man försäkrar sig om att skatteintäkterna är tillräckligt höga för att betala en välfungerande skola, sjukvård och polis. Staten ska ha begränsade uppgifter, men de den har ska den sköta väl. Det är en mycket viktig del av konservatismen.