Är det alltid "djupt otrevligt" att vara emot invandring?

I takt med att invandringskritik och islamkritik normaliseras i vida kretsar måste allt bredare grupper och allt mer okontroversiella uppfattningar kategoriseras som "onda" för att illusionen om att PK-iterna är ljusets riddare på jakt efter Ondskan ska kunna upprätthållas. För någon månad sedan var det old school-borgaren Kurt Lundgren som brännmärktes som "islamofob" av Expo. Idag kommer vanligtvis vettiga Maria Abrahamsson med ett nytt argument för att sverigedemokraterna måste bekämpas:

I grund och botten bygger sd på samma gamla, djupt otrevliga fixering vid invandringsfrågan.

Å ena sidan är det skönt att slippa de sedvanliga flosklerna om "rasism", "främlingsfientlighet" och "människosyn". Å andra sidan blir det väldigt oklart varför sd är ett så hemskt parti om nu det enda felet är att man är "fixerad vid invandringsfrågan". Man kan naturligtvis tycka att sd har fel - att invandringen inte är ett så stort problem som sd gör gällande. Men Abrahamsson tycker t ex likadant om miljöpartiets åsikter om klimathotet - att de överdriver starkt - utan att hon propagerar för nationella anti-miljöpartietkampanjer.

En tydlig majoritet av svenskarna är för minskad invandring. Det är visserligen sant att de flesta som är emot invandring inte är "lika fixerade" vid frågan som sd-anhängarna: annars skulle de också rösta på sd. Men samtidigt kan man inte komma ifrån att Abrahamssons sätt att argumentera ligger farligt nära att utmåla alla som är för minskad invandring som "djupt otrevliga". Är det överhuvudtaget möjligt att argumentera mot invandring i Sverige utan att bli anklagad för att vara "djupt otrevlig" eller än värre saker? Det är en fråga som ofta är värd att ställa i dagens politiskt-mediala klimat, och ännu mer så efter att ha läst Abrahamssons artikel.

Multikultivänstern offrar flickorna på "antirasismens" altare

Att hedersvåld är ett stort problem inom framförallt vissa mellanösternkulturer torde vara uppenbart för var och en som ser nyktert på frågan. Sara Mohammed, som enligt egen utsago "inte kan leva normalt" p g a hennes arbete mot hedersförtrycket, uppskattar att uppemot 100 000 flickor med invandrarbakgrund lever i familjer som lever kvar i "hederskulturen". Till detta kommer att även pojkar i viss mån drabbas.

Detta förnekar emellertid den politiskt korrekta vänstern. Jan Guillou raljerar i ett motbjudande inlägg om hedersvåldet om att "de jädrans kurderna [vägrar] att samarbeta och förverkliga myndigheternas undergångsvisioner". Det "farliga" med att påtala att hedersvåld är ett utbrett problem är naturligtvis att det "gynnar sverigedemokraterna". 100 000 förtryckta flickor är väl inget pris att tala om när det handlar om att hindra de "nazistiska" sverigedemokraterna från att gå framåt...? Tala om att sila mygg och svälja kameler.

Med risk för att upprepa mig (men minns att repetition är kunskapens moder): detta är symptomatiskt för salongskommunister av Guillous typ. Man har aldrig varit egentligt intresserad av dem man säger sig tala för. De fattiga och förtryckta fyller i deras värld samma funktion som samma grupper gjorde under medeltiden: de behövdes för att den rättfärdige skulle kunna visa barmhärtighet mot dem och således köpa sig en biljett till himmelriket. Precis som för religionen på den tiden var ett personligt snarare än ett socialt projekt för stora grupper, är politiken för den politiskt korrekta vänstern ett område där man ser chansen att "förverkliga sig själv"; att visa vilken god människa man är. Det är ingen slump att de mest politiskt korrekta människorna vi har i det här landet - Liza Marklund, Mona Sahlin, Jan Guillou, m fl - också är narcissister av monumentala mått.

Tidigare inlägg om hedersvåld: 1, 2, 3. Läs även Sanna Raymans skickliga utredning av frågan. SvD 1 SvD2