I takt med att invandringskritik och islamkritik normaliseras i vida kretsar måste allt bredare grupper och allt mer okontroversiella uppfattningar kategoriseras som "onda" för att illusionen om att PK-iterna är ljusets riddare på jakt efter Ondskan ska kunna upprätthållas. För någon månad sedan var det old school-borgaren Kurt Lundgren som brännmärktes som "islamofob" av Expo. Idag kommer vanligtvis vettiga Maria Abrahamsson med ett nytt argument för att sverigedemokraterna måste bekämpas:
I grund och botten bygger sd på samma gamla, djupt otrevliga fixering vid invandringsfrågan.
Å ena sidan är det skönt att slippa de sedvanliga flosklerna om "rasism", "främlingsfientlighet" och "människosyn". Å andra sidan blir det väldigt oklart varför sd är ett så hemskt parti om nu det enda felet är att man är "fixerad vid invandringsfrågan". Man kan naturligtvis tycka att sd har fel - att invandringen inte är ett så stort problem som sd gör gällande. Men Abrahamsson tycker t ex likadant om miljöpartiets åsikter om klimathotet - att de överdriver starkt - utan att hon propagerar för nationella anti-miljöpartietkampanjer.
En tydlig majoritet av svenskarna är för minskad invandring. Det är visserligen sant att de flesta som är emot invandring inte är "lika fixerade" vid frågan som sd-anhängarna: annars skulle de också rösta på sd. Men samtidigt kan man inte komma ifrån att Abrahamssons sätt att argumentera ligger farligt nära att utmåla alla som är för minskad invandring som "djupt otrevliga". Är det överhuvudtaget möjligt att argumentera mot invandring i Sverige utan att bli anklagad för att vara "djupt otrevlig" eller än värre saker? Det är en fråga som ofta är värd att ställa i dagens politiskt-mediala klimat, och ännu mer så efter att ha läst Abrahamssons artikel.
