söndag 20 januari 2008

Samhället hjälplöst inför ungdomars brottslighet

Som många i jämmerdalen redan känner till är en stor del av dagens svenska brottslighet i praktiken importerad från utlandet. En viktig del i kampen mot kriminaliteten är därför att införa en mer restriktiv invandringspolitik.

En restriktiv invandringspolitik kan emellertid bara bromsa ökningen av kriminaliteten, den kan inte i sig själv eliminera den kriminalitet vi redan har i landet. I denna artikel tänker jag därför lämna invandringsfrågan därhän och granska några av felen med svensk kriminalpolitik.

Det grova ungdomsvåldet har varit i medialt fokus den senaste tiden på grund av två uppmärksammade händelser: dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani och dödsskjutningen i Rödeby.

I det förstnämnda fallet misshandlades 16-årige Riccardo till döds av 4 gärningsmän i åldern 16-17 år. Misshandeln avslutades med att flera av pojkarna hoppade på Riccardos huvud.
Gärningsmännen dömdes till
tre års ungdomsvård, och dagen efter att domen fallit strövade två av gärningsmännen fritt omkring på stan, och greps för en ny misshandel.

I det andra fallet mobbade, trakasserade och misshandlade ett pojkgäng i 15-16-årsåldern under flera års tid en något äldre utvecklingsstörd pojke. Familjen gjorde minst sex polisanmälningar om trakasserierna, vilka inte ledde till någonting konkret överhuvudtaget (förutom att polis och socialkärringar skyllde på varandra). Hur tragiskt det hela slutade vi vet vi allihop: den förföljde pojkens fader sköt ihjäl en av plågoandarna och skadade en annan svårt.

Dessa två fall speglar på ett utmärkt sätt hur samhället gång på gång misslyckas med att ingripa mot ungdomars våld mot varandra, och när man väl ingriper blir det inga kännbara straff. Detta problem är, precis som många andra, självförvållat av politikerna som utformat lagstiftningen.
Specialreglerna som gäller för ungdomar som misstänks för brott återfinns i brottsbalken.

Personer som inte fyllt 15 år kan överhuvudtaget inte anhållas, häktas eller åtalas för brott (1 kap 6§). Dessa brott registreras inte av BRÅ och gärningsmännen överlämnas till de sociala myndigheterna. Personer som fyllt 15 men inte 18 år kan anhållas och åtalas för brott. De kan emellertid bara häktas när “synnerliga skäl” föreligger (som jag påpekat i en annan artikel betyder “synnerliga skäl” de absolut grövsta fallen. Att något KAN göras om "synnerliga skäl" föreligger, innebär i praktiken att det inte görs alls), och fängelsestraff utdöms inte (30 kap 5§)

Dessa regler har naturligtvis ett (politiskt) syfte: den så kallade rehabiliteringstanken. Personer under 18 år anses ännu “oförstörda”, de går att rehabilitera och anpassa till ett normalt liv. Därför vill man undvika att placera så pass unga människor i häkte och fängelse. Häkte och fängelsevistelse är brutala upplevelser där ett hat mot samhället föds och kriminella kontakter knyts. Dessutom har det en stigmatiserande verkan.

Syftet med den mjuka behandlingen av unga brottslingar är alltså behjärtansvärt och fullt förståeligt. Det finns emellertid två mycket goda argument emot att låta rehabiliteringstanken prägla rättssystemets arbete:

1 - Den faktiska brottsstatistiken

2006 var 109 702 personer skäligen misstänkta för brott i Sverige. Av dessa återfanns 26 654 (24%) i åldersgruppen 15-20 år. Personer mellan 15-17 år stod för majoriteten av dessa (ca 15% av den totala brottsligheten.) Detta gör 15-17:åringar till den överlägset mest kriminellt belastade åldersgruppen i Sverige, samtidigt som de är den grupp där antalet misstänkta brottslingar ökar mest (5% ökning från 2005 till 2006). De är dessutom kraftigt överrepresenterade i vålds- och sexualbrott. Denna grupp av brottslingar får alltså inte dömas till fängelse, och får bara anhållas och häktas i undantagsfall. Kort sagt: polisen och rättssystemet står hjälplösa inför en stor del av våldsbrottsligheten i Sverige. Oacceptabelt!

2 - Gängkulturen

"Rehabiliteringstanken" tar inte hänsyn till hur grova brottslingar skapas i dagens samhälle. I storstädernas invandrartäta förorter växer en gängkultur där rekryteringen till de kriminella gängen sker steg för steg. Unga människor, ofta i åldern 10-15 år, börjar med att slåss och råna folk på mobiltelefoner. Därefter blir de insyltade i tyngre brottslighet och slutligen fullvärdiga medlemmar i gängen. Att vara kriminell ger status. Kriminalitet har blivit en livsstil, och grunden läggs redan i tonåren, vilket polisen själva gång på gång lyft fram.

När denna utveckling väl startat kan den bara brytas genom att samhället mycket tydligt markerar att brott inte lönar sig. När ungdomar som begår rån eller våldsbrott inte får något annat “straff” än ett samtal med en socialtant, sänder samhället ut motsatta signaler.

Hur ska Sverige effektivt kunna bekämpa brottsligheten bland ungdomar? Det saknas inte exempel på hur samhällen effektivt bekämpat ungdomskriminalitet. Det främsta exemplet är hur New York lyckades driva tillbaka brottsligheten under Rudy Giulianis styre, genom den så kallade “nolltoleransen”. Nolltoleransen gick ut på att punktmarkera vardagsbrottsligheten, speciellt den som begicks av ungdomar. Polisen skulle vara synlig överallt och människor skulle se att lagöverträdelser fick konsekvenser. Samtidigt med att nolltoleransstrategin infördes nästan fördubblades antalet poliser i New York på två år. Resultatet blev häpnadsväckande:

Under perioden 1993 till 2003 minskade antalet mord och dråp med 70%, våldtäkter minskade med 42%, rån minskade med 70%, grov misshandel minskade med 54%, inbrott minskade med 71%, grov stöld minskade med 45% och bilstölder med 79%.

Brottsligheten i Sverige har följt ett omvänt mönster: under den senaste tioårsperioden har samtliga ovannämnda brottstyper ökat. Antalet anmälda våldtäkter har mer än tredubblats. Som Peter J tidigare visat har Malmö idag högre kriminalitet än New York. Jämförelsen mellan Sverige och New York är ett tydligt exempel på att hårda tag fungerar för att driva tillbaka brottslighet, och att kravlöshet inte gör det.

Mitt råd till Beatrice Ask och vår nye polischef är följande: Hellre än att bugga telefoner och jaga fildelare bör ni lägga krutet på att lagföra unga brottslingar och få ut fler poliser i förorterna. Att ställa krav är att bry sig.