Att hedersvåld är ett stort problem inom framförallt vissa mellanösternkulturer torde vara uppenbart för var och en som ser nyktert på frågan. Sara Mohammed, som enligt egen utsago "inte kan leva normalt" p g a hennes arbete mot hedersförtrycket, uppskattar att uppemot 100 000 flickor med invandrarbakgrund lever i familjer som lever kvar i "hederskulturen". Till detta kommer att även pojkar i viss mån drabbas.
Detta förnekar emellertid den politiskt korrekta vänstern. Jan Guillou raljerar i ett motbjudande inlägg om hedersvåldet om att "de jädrans kurderna [vägrar] att samarbeta och förverkliga myndigheternas undergångsvisioner". Det "farliga" med att påtala att hedersvåld är ett utbrett problem är naturligtvis att det "gynnar sverigedemokraterna". 100 000 förtryckta flickor är väl inget pris att tala om när det handlar om att hindra de "nazistiska" sverigedemokraterna från att gå framåt...? Tala om att sila mygg och svälja kameler.
Med risk för att upprepa mig (men minns att repetition är kunskapens moder): detta är symptomatiskt för salongskommunister av Guillous typ. Man har aldrig varit egentligt intresserad av dem man säger sig tala för. De fattiga och förtryckta fyller i deras värld samma funktion som samma grupper gjorde under medeltiden: de behövdes för att den rättfärdige skulle kunna visa barmhärtighet mot dem och således köpa sig en biljett till himmelriket. Precis som för religionen på den tiden var ett personligt snarare än ett socialt projekt för stora grupper, är politiken för den politiskt korrekta vänstern ett område där man ser chansen att "förverkliga sig själv"; att visa vilken god människa man är. Det är ingen slump att de mest politiskt korrekta människorna vi har i det här landet - Liza Marklund, Mona Sahlin, Jan Guillou, m fl - också är narcissister av monumentala mått.
