Sverige har i många år präglats av socialdemokraternas "sociala ingenjörskonst". Det har varit bidrag för det ena, straffskatt på det andra, och subventioner av det tredje, osv. Skattesystemet blev genom detta en utsäglig röra av avdrag och pålagor.
En del av detta tog man bort i och med den stora, och på det hela taget lyckade, skattereformen 1990-91, som drevs igenom av socialdemokraterna och folkpartiet. Ett av målen med den var att skapa ett skattesystem som i motsats till det tidigare lapptäcket var symmetriskt och strömlinjeformat. Men ganska snabbt började symmetrin upplösas och ersättas av ett nytt lapptäcke: Olle Johansson lyckades i förhandlingar med Persson sänka matmomsen, t ex.
Borgarna har länge kritiserat sossarna för denna lapptäckespolitik, men när man nu själv sitter i regering verkar man ha anammat den sociala ingenjörskonsten. Än är det "avdrag för hushållsnära tjänster", än är det "jobbavdrag" eller "nystartsjobb". Det är f ö karakteristiskt att man i det förra fallet håller sig till ett byråkratiskt, formellt språkbruk, medan man i de senare fallen försöker vara kvällstidningsmässiga och -folkliga. Det är ingen slump - man skyr "pigdebatten"...
Inte minst försöker de mindre borgerliga partierna, särskilt de som sitter illa till i opinionsmätningarna, som t e x kristdemokraterna, "profilera" sig med hjälp av diverse "smarta förslag" som sällan har någon direkt koppling till partiets ideologi, utan lika gärna kunde komma från något annat parti. Detta ligger dessvärre i viss mån i den politisk-mediala världens logik: för att få uppmärksamhet måste man "komma med förslag" - man kan inte bara sitta och vänta. Alltså måste politikerna ingripa i händelseutvecklingen, trots att det för det mesta vore bättre om de satt bredvid och tittade på efter att de skapat ett rättvist och effektivt ramverk i form av fungerande välfärds-, brottspreventions- och omfördelningssystem.
Det finns inte, som många tror, någon nödvändig koppling mellan social ingenjörskonst och en politik med hög grad av ekonomisk omfördelning. En hög grad av omfördelning innebär förvisso allt som oftast höga skatter - vilket i sin tur gör att politikerna har större möjligheter att bedriva social ingenjörskonst. Men det är fullt möjligt att vara klåfingrig också som borgare - vilket den nuvarande regeringen är bevis på. Likaså är det möjligt att ha ett starkt progressivt skattesystem med stor omfördelning utan att ge bidrag till varje småsak man uppfattar som positiv, eller straffbeskatta varje småsak man uppfattar som negativ.
Vad gäller sverigedemokraterna tror jag att det är viktigt att inte falla i samma fälla som många av de andra, särskilt de mindre partierna, fallit i: dvs att tro att man behöver "smarta förslag" om allt möjligt. Det här landet behöver inte fler bidrag till suspekta kulturtidskrifter, fler särskilda bidrag till "speciellt utsatta grupper", etc. Vad man behöver är ett enkelt och tydligt ramverk som gör att företagen kan utvecklas, samtidigt som man försäkrar sig om att skatteintäkterna är tillräckligt höga för att betala en välfungerande skola, sjukvård och polis. Staten ska ha begränsade uppgifter, men de den har ska den sköta väl. Det är en mycket viktig del av konservatismen.
